Januari!
Kväll!
Mörkt men ändå inte.
Kanske 19.15?
Idiotkallt!
Men ack så vackert!
Minus många grader och med ett absolut vitt snöskikt knarrandes under mina fötter.
Jag är på väg hem från en av Jacob's kamrater.
Till fots.
Jacob är 9 år.
Jacob är inte alltid komfortabel med mörkret.
Jacob tar min hand. Kramar den under vår 5 minuter långa promenad hem och säger:
-Pappa. Det här kunde vi aldrig göra i Vallentuna! Att du kom och hämtade mig och att vi gick hem!?
Outtalat kunde jag väldigt tydligt uppleva Jacob's lycka i denna heliga stund.
Upplevelsen av något vi aldrig kunde göra i en av Stockholms mest expansiva närkommuner. Trots att karriären var på topp och tiderna goda??!!
Efter år av frustrationer bl a relaterat till Stockholms kö-inferno valde vi att bryta lunken! Att bryta det förväntade mönstret. Att våga ta nya steg till förmån för det liv som pågår och statistiskt sett är oerhört kort. Oavsett kön, härkomst, lön och lust!
Vi hade sneglat på Orsa en längre tid och funderat och funderat över om vår framtid fanns där. En liten håla på dekis eller en ort med potential för framtiden?
Vi drog slutsatsen att det handlade om platsen för vår fortsatta resa in i framtiden.
På våra villkor men med Orsas möjligheter och gåvor.
Inga naiva, smågulliga vanföreställningar utan med realistiska förtecken äntrade vi resan norrut.
Från Stockholmskarriären. Från vardagen.
I vår vardag kan vi dagligen andas djupt och begrunda det kloka i att lämna den utstakade banan och den givna vägen utför. Vi kan tillåta oss att vända oss om på väg till Mora och bara andaktsfullt utbrista: ”fy tusan så vackert” vid blotta anblicken av Orsasjön och hela Siljan-perspektivet. Med bergen i bakgrunden ofta ljussatta med sol.
Vi kan dagligen summera upplevelsen av att verka och leva i en byggd präglad av skönhet, närhet till mycket, vänlighet, entreprenörslusta, rikligt utbud av allt möjligt. Bara att promenera en kort stund längs strandkanten för att ta sig ett dopp i den fräscha sjön. Sagolikt! Eller spontant utnyttja möjligheten att ta sig upp i backen för några åk. En cykelsväng genom rik kulturbyggd. Möjligheterna varierar med årstiderna men de finns ständigt där.
Att byta bostadsort och område för verksamhet som förmår försörja en hel familj är naturligtvis inte helt självklart. Vi har haft tur. En sagolik tur som bringat oss på flykt undan storstaden med möjligheten att attacker nya utmaningar, nya jobb och nya intäkter. Med den djupaste respekt för att valet inte alltid föreligger vill vi ändå plädera för att försöka göra något liknande.
När jag träffar vänner och tidigare kontakter i Stockholm kan jag inte låta bli att berätta vår historia. Historien som beskriver att vi efter år av våndor, Stockholmsrelaterad galenskap och upplevelsen av konstanta köer landat i Orsa. I harmoni. På gång mot något riktigt stort utan att kunna definiera ”stort”. Det enda svar jag möter är ; - f-n, det borde vi också ha gjort.!!!! Det är fascinationen över själva tilltaget att flytta som dominerar reaktionerna. Det är m a o inte skräcken över den eventuella nidbilden av Orsa.
Vi gjorde det så många drömmer om. Det så många borde! Det så många måste. Att ta tillfället i akt och söka möjligheterna på annan ort, under andra förutsättningar.
Lätt att säga - svårt att göra. Jo, jag vet. Jag vet verkligen. Men, om vi inte prövar vet vi ju inte svaret på den eventuella drömmen. Vi är här efter karriärer och långa liv i Stockholm. Vi stannar här väl medvetna om såväl brister som möjligheter, nu med en minst lika tilltalande karriär i sikte. Med andra förtecken.
För barnen. För oss. För framtiden!
kai
