Var ute och gick häromdagen med mellandottern och lilla bebisen. Först ville inte Sofia riktigt, men efter lite övertalning hängde hon med. Efter 50 meter började hon fråga hur långt det var hem... Men vi forsatte i alla fall vår runda och gick Kompanivägen upp till Turistvägen. Det var mitt på dagen men solen stod så j-a lågt. När man ställde sig på träd- och byggnadsfria ställen lyckades några bleka strålar leta sig fram lite tveksamt till oss.
Sofia började tycka det var kul, vi fotograferade hästar och kor, hittade fina snöblock som hon bar med sig, åkte kana på vägen, tog en vända ner i diket och så vidare. Efter halva rundan ville hon inte gå hem igen, inte jag heller...
Det var ju SÅ vackert, det svagt röda solljuset på bergen på andra sidan och det där lugnet som bara finns mitt i vintern när det är ner mot -20 grader. Då får man den där känslan som man inte riktigt vet var man ska stoppa någonstans. Det är precis som om man inte kan ta in hela bilden nog mycket, det är bara för fint... Korten vi tog blev lite platta, varför blir det alltid så förresten?? Kanske för att man ska tycka att det är mycket sjysstare att vara ute och suga i sig känslan än att sitta hemma och glo på kort? Mm, kanske det...
När vi kom hem igen kom farmor med ett par snöskor som Sofia spände på sig och klafsade runt i, medan jag och lilla Ellen fixade lunch. Vardagslycka...
När det blir mer vårigt ljust ute så fattar man inte hur man stod ut när det var så här mörkt, men just nu känns det faktiskt helt OK :-) Hipp, hipp, hurra för midvinterkänslan...
Vi har gett ett uppdrag till 50 studenter på Berghs School of Communication. De skulle som examensarbete i sina reklam– och PR-utbildningar ta fram smarta, kostnadseffektiva (och galna) metoder att marknadsföra Orsa till potentiella inflyttare och besökare. När vi presenterade projektet för dem i mitten av november så bad vi dem att överraska oss. Och det gjorde de…
Vi åkte ner till Stockholm för att agera jury i tävlingen. Efter en natt på Hotell Adlon på Vasagatan pulsade jag och kommunchefen uppför Kungsgatan till Berghs i den begynnande snöstormen. Väl inne i värmen träffade vi våra jurykamrater Kai och Carina från Caico och lade upp taktiken inför redovisningen. Kändes lite som att sitta med i Idol-juryn, sitta på första raden och ”fälla smarta, spontana kommentarer” om presentationer som eleverna hade jobbat med under en hel månad.
Tio 5-minuters presentationer, högt tempo, massor av filmer och jättebra kvalitet på det som de hade tagit fram. De hade verkligen gjort bra research. Berghs School of Communication är nyligen utnämnd till världens bästa reklamskola och när man såg presentationerna förstod man varför. Koll på läget, bra analys och fräcka förslag.
Något som är jättekul är att de verkligen har gått in för att lösa uppgiften på ett bra sätt. Kanske inte låter så jättesexigt att fundera på hur man marknadsför en liten ort i norra Dalarna med 7000 invånare... Men intresset och engagemanget kändes helgjutet, både från rektor, lärare och studenter! Berghs har ju ändå ca 1400 studenter och gör jobb åt Sveriges största företag och berömda aktörer i USA och hur intressant är utvecklingen för en liten ort i norra Dalarna i jämförelse?
Men intressant var det tydligen för vi fick med oss bra idéer hem. Visst, de kräver både tid och pengar att genomföra, men några går att köra direkt och vissa idéer är smått geniala. Bara själva genomförandet kvar då…? Och det måste vi ju faktiskt göra själva. Så när vi pulsade hem igen genom Stockholms av tätt snöfall lamslagna trafik, var det en nöjd duo som konstaterade att det var väl satsade medel att anlita kreativa studenter med en helt fräsch syn på Orsas styrkor, svagheter och möjligheter! Det krävs faktiskt bara att ytterligare två personer flyttar till Orsa för att vi ska kunna räkna hem den här satsningen…
Och vem vann då? Ja, det vet vi faktiskt inte än. Vi har några veckor på oss att fundera, läsa, titta på filmer och bedöma idéhöjd, uppmärksamhetsvärde och genomförbarhet. Och vet ni vad den högsta vinsten är? Jo, en tredagars vistelse på Rosentorps Bageri & Turistcamp med badtunna, slädhundskörning, snöskovandring, total tystnad under gnistrande stjärnhimmel och garanterat usel mobil signalstyrka :-) Unik upplevelse för ständigt uppkopplade storstadsungdomar? Jajamänsan!
Tio studenter från Bergs School of Communication vände upp och ned på Orsa under tjugofyra intensiva timmar. Under den tiden hann de vara med om After Work på Orsa Bowling, intervjua ett tiotal företagare, besöka Siljan Turism, gå på teaterföreställning i Teaterbaren samt besöka Turistbyrå och Näringslivs- och utvecklingskontoret. Sedan avslutade de med en tur till ett Fryksås i novemberskrud.
De lämnade positiva spår efter sig. Företagarna som mötte dem upplevde dem som nyfikna, pålästa, skärpta och med en sjysst attityd. Vad de själva fick ut av studiebesöket får vi veta mer om 17 december då de redovisar sina förslag till hur Orsa kan marknadsföra sig.
Här kommer en liten rapport från 1:a adventshelgen i Slipstensgruvorna.
2009 års Gruvtomtemor blev en härlig succé, trots att det inte fanns en gnutta snö i gruvbackarna. Med mängder av marchaller, ljus, lyktor och facklor infann sig den magiska julstämningen ändå. Kanske för alla Nissorna och hjälånissar som Gruvtomtemor hade med sig i år. Eller kanske för att alla var nyfikna på hennes syster, Frau Sintr Klaas från Holland (som också fick ta emot önskelista). I alla fall kom MYCKET FOLK och vi är glada för alla fina och positiva kommentarer om vårt evenemang. Säkert blir det fortsättning på detta.
Julmarknaden vid Slipstensmuseet var också välbesökt i år. Folk hittade till oss och de många försäljare, hantverkare och slöjdare som gjorde vår julmarknad till en rolig och mysig eftermiddag med många glada och nöjda människor.
TACK ALLA som var med och hjälpte till, du som besökte oss och du som lät oss förnöja dig. Vi ses igen nästa år! Gruvtomtemor!
Minus många grader och med ett absolut vitt snöskikt knarrandes under mina fötter.
Jag är på väg hem från en av Jacob's kamrater.
Till fots.
Jacob är 9 år.
Jacob är inte alltid komfortabel med mörkret.
Jacob tar min hand. Kramar den under vår 5 minuter långa promenad hem och säger:
-Pappa. Det här kunde vi aldrig göra i Vallentuna! Att du kom och hämtade mig och att vi gick hem!?
Outtalat kunde jag väldigt tydligt uppleva Jacob's lycka i denna heliga stund.
Upplevelsen av något vi aldrig kunde göra i en av Stockholms mest expansiva närkommuner. Trots att karriären var på topp och tiderna goda??!!
Efter år av frustrationer bl a relaterat till Stockholms kö-inferno valde vi att bryta lunken! Att bryta det förväntade mönstret. Att våga ta nya steg till förmån för det liv som pågår och statistiskt sett är oerhört kort. Oavsett kön, härkomst, lön och lust!
Vi hade sneglat på Orsa en längre tid och funderat och funderat över om vår framtid fanns där. En liten håla på dekis eller en ort med potential för framtiden?
Vi drog slutsatsenatt det handlade om platsen för vår fortsatta resa in i framtiden.
På våra villkor men med Orsas möjligheter och gåvor.
Inga naiva, smågulliga vanföreställningar utan med realistiska förtecken äntrade vi resan norrut.
Från Stockholmskarriären. Från vardagen.
I vår vardag kan vi dagligen andas djupt och begrunda det kloka i att lämna den utstakade banan och den givna vägen utför. Vi kan tillåta oss att vända oss om på väg till Mora och bara andaktsfullt utbrista: ”fy tusan så vackert” vid blotta anblicken av Orsasjön och hela Siljan-perspektivet. Med bergen i bakgrunden ofta ljussatta med sol.
Vi kan dagligen summera upplevelsen av att verka och leva i en byggd präglad av skönhet, närhet till mycket, vänlighet, entreprenörslusta, rikligt utbud av allt möjligt. Bara att promenera en kort stund längs strandkanten för att ta sig ett dopp i den fräscha sjön. Sagolikt! Eller spontant utnyttja möjligheten att ta sig upp i backen för några åk. En cykelsväng genom rik kulturbyggd. Möjligheterna varierar med årstiderna men de finns ständigt där.
Att byta bostadsort och område för verksamhet som förmår försörja en hel familj är naturligtvis inte helt självklart. Vi har haft tur. En sagolik tur som bringat oss på flykt undan storstaden med möjligheten att attacker nya utmaningar, nya jobb och nya intäkter. Med den djupaste respekt för att valet inte alltid föreligger vill vi ändå plädera för att försöka göra något liknande.
När jag träffar vänner och tidigare kontakter i Stockholm kan jag inte låta bli att berätta vår historia. Historien som beskriver att vi efter år av våndor, Stockholmsrelaterad galenskap och upplevelsen av konstanta köer landat i Orsa. I harmoni. På gång mot något riktigt stort utan att kunna definiera ”stort”. Det enda svar jag möter är ; - f-n, det borde vi också ha gjort.!!!! Det är fascinationen över själva tilltaget att flytta som dominerar reaktionerna. Det är m a o inte skräcken över den eventuella nidbilden av Orsa.
Vi gjorde det så många drömmer om. Det så många borde! Det så många måste. Att ta tillfället i akt och söka möjligheterna på annan ort, under andra förutsättningar.
Lätt att säga - svårt att göra. Jo, jag vet. Jag vet verkligen. Men, om vi inte prövar vet vi ju inte svaret på den eventuella drömmen. Vi är här efter karriärer och långa liv i Stockholm. Vi stannar här väl medvetna om såväl brister som möjligheter, nu med en minst lika tilltalande karriär i sikte. Med andra förtecken.
