Ja, klockan är faktiskt 04.57 en torsdagsmorgon i februari.
På en mjuk matta på golvet bredvid mig sitter min niomånadersbebis Ellen Matilda Granholm. Hon leker med ett litet, litet snöre, tuggar på det, drar det ut och in från munnen. Ibland hittar hon ett lite större snöre som hon känner på, plockar förstrött upp någon leksak från lådan, tittar upp på mig ibland och jollrar eller småtjoar. Det är stjärnklart ute, -12 grader, rasande vackert. Det blir inte ljust förrän om någon timme men det kommer att bli en fin dag.
Resten av familjen sover djupt, det är bara jag och Ellen som är vakna. Nitlott, tänler ni kanske...? Pappan måste vara uppe med minstingen jättetidigt på morgonen, surt och eländigt, påsar under ögonen, o s v. Men när, nä, den här pappan är MORGONPIGG, nästan ännu mer morgonpigg än Ellen. Så vi har vår alldeles egen tid tillsammans mellan kl 5 och 7 varje morgon, på helgmorgnar mellan kl 5 och kl 9. Suveränt faktiskt, vi plockar lite, gör eld i kaminen, leker lite, läser om Grodan och Ankan eller någon annan bilderbok. Baby Björn, tack för den!!! Måste vara en av barnvärldens bästa uppfinningar någonsin, att kunna knalla omkring med bebisen nära sig och ändå kunna göra en massa grejer samtidigt (som dessutom blir intressanta för bebisen för det händer mitt framför henne). Ja, jag vet, det har funnits bärsjalar i flera hundra år, men det är i alla fall en bra uppfinning.
Nu har Ellen lekt sig trött med leksakerna och vill göra ngt annat, bli upplyft och uppleva en till fantatstisk sak i sitt lilla universum. Hon tittar på mig och jag tittar på henne, 05.09 en torsdagsmorgon i februari. Det här är livet, i kubik, plenty, totalupplevelse. Bungyjump, släng dig i väggen, att sitta med sin niomånaders dotter klockan fem en vardagsmorgon slår allt! Nä, nu går vi och eldar lite och letar reda på kompisen Björn för nya äventyr i villavärlden på Bingbyvägen.
God morgon (för det är verkligen en god morgon!)
På en mjuk matta på golvet bredvid mig sitter min niomånadersbebis Ellen Matilda Granholm. Hon leker med ett litet, litet snöre, tuggar på det, drar det ut och in från munnen. Ibland hittar hon ett lite större snöre som hon känner på, plockar förstrött upp någon leksak från lådan, tittar upp på mig ibland och jollrar eller småtjoar. Det är stjärnklart ute, -12 grader, rasande vackert. Det blir inte ljust förrän om någon timme men det kommer att bli en fin dag.
Resten av familjen sover djupt, det är bara jag och Ellen som är vakna. Nitlott, tänler ni kanske...? Pappan måste vara uppe med minstingen jättetidigt på morgonen, surt och eländigt, påsar under ögonen, o s v. Men när, nä, den här pappan är MORGONPIGG, nästan ännu mer morgonpigg än Ellen. Så vi har vår alldeles egen tid tillsammans mellan kl 5 och 7 varje morgon, på helgmorgnar mellan kl 5 och kl 9. Suveränt faktiskt, vi plockar lite, gör eld i kaminen, leker lite, läser om Grodan och Ankan eller någon annan bilderbok. Baby Björn, tack för den!!! Måste vara en av barnvärldens bästa uppfinningar någonsin, att kunna knalla omkring med bebisen nära sig och ändå kunna göra en massa grejer samtidigt (som dessutom blir intressanta för bebisen för det händer mitt framför henne). Ja, jag vet, det har funnits bärsjalar i flera hundra år, men det är i alla fall en bra uppfinning.
Nu har Ellen lekt sig trött med leksakerna och vill göra ngt annat, bli upplyft och uppleva en till fantatstisk sak i sitt lilla universum. Hon tittar på mig och jag tittar på henne, 05.09 en torsdagsmorgon i februari. Det här är livet, i kubik, plenty, totalupplevelse. Bungyjump, släng dig i väggen, att sitta med sin niomånaders dotter klockan fem en vardagsmorgon slår allt! Nä, nu går vi och eldar lite och letar reda på kompisen Björn för nya äventyr i villavärlden på Bingbyvägen.
God morgon (för det är verkligen en god morgon!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar